ett två tre
wok med grönsaker nudlar piano
mer piano
namn namn middag
rödbetssoppa
överraskad förvirrad förbluffad
jobbig
fett gott
med gräddfil särskilt
annorlunda smakar cf
ej lika gott
pressobryggare
kaffe med skummad mjölk
teckna sen sova
imorgon
öppen macka är tartine
andas genom en näsborre
ryck upp dig
torsk fänkål apelsinskal
tkr om honom
lycka
rolig snäll öppen
värmer
torkade tårar
gryning mandelmassa
berätta
men imorgon
ett två tre
Leta inte efter extroverta uttryck för introvert glädje
Ett sorl av glada tillrop, skratt och yviga gester så långt ögat når. Att stämningen är upprymd går att avgöra från flera hundra meters avstånd, om det skulle gå att se så långt alltså. Energin är total och den trissas upp ju mer tiden går. Kvicka uttalanden från alla håll och ännu snabbare reaktioner virvlar runt i rummet i en rasande fart. Men sorlet är dovt någonstans på sidan av. Lyssnar halvt på det närmaste samtalet men tänker själv på hur min familj kanske sitter hemma och velar fram och tillbaka vilken film de ska hyra. Tänk vad skönt det hade varit. Blir avbruten när en bekant närmar sig för att säga hej, hur är det? men blir lämnad redan innan svaret är yttrat för längre bort var några i fart med att få vattenkokaren att fungera. Därborta händer det mer, här är det så tyst och tråkigt tycker dem ju.
För ett år sedan definerade jag mig själv som introvert. Den ständiga oron och ängslan jag ofta upplevde kunde jag nu avskeda på ett mycket mer logiskt vis. Så värdefullt. 2016 levde jag mer som den introverta person jag är. Jag förstod att en hemmakväll med familjen gav mig mycket mer än en sen kväll med livliga diskussioner med mina vänner. Mina sinnen blir liksom tillräckligt mättade av det. En överdos blir som alltid bara fel. Ofta hamnar jag i tankebanor som berättar att det nog inte är så roligt att umgås med mig. Jag kan förstå det för jag är ju nästan bara den jag är när jag är med mig själv. Ibland känns det sogligt men det är ju inte konstigt att vi är olika. Olika människor triggas av olika saker. Är inte det väldigt fint ändå?
Trots vetskapen om hur introvert jag är så utmanar jag mig så ofta det går, men bara när energin är tillräcklig. Jag går till fester, jag hälsar på nya personer och jag deltar i de statans diskussionerna. I takt med att jag har förstått vad jag drivs av och vice versa känner jag mig tryggare i mig själv. Och det är just därför jag vågar utmana mig själv. För jag vill fortsätta att utvecklas som person och det skulle inte gå om jag alltid gjorde det jag kände mig bekväm vid. Jag blir riktigt glad när jag inser vad detta år har medfört, men kom ihåg! Leta inte efter extroverta uttryck för introvert glädje.
Or at least blend in with the pattern
Skuggor är så intressanta! Därför tyckte jag att det var extra kul att ta fram denna bild som jag hittade i arkivet. Bilder från detta tillfälle har ni sett tidigare och jag tycker definitivt att skuggan tillför något till bilden, särskilt då den faller i linje med den närmsta flätan. Åppråpå ingenting lyssnar jag på Regina Spekor nu och det var så längesen men jag tycker om så mycket. Lyssna!!
På riktigt
Dygnen är ständigt ljusa och av det blir jag glad. Luften är varm och det är sommar på riktigt.
Tid över till annat
Bara för att jag råkar blogga två gånger på en dag är det inget garanti för fortsatt uppdaterande. Så att ni vet. Det är bara det att just nu har jag tid över till annat. Och det är så himla skönt. Däremot är det skilland på tid över och tid över. Jag menar att den tid jag befinner mig i nu inte är densamma som de femton minutrarna jag tjänade på att ta en tidigare tunnelbana. För tillfället har jag få måsten vilket ger mig tid att ta emot idéer och tankar på ett annat sätt än tidigare. Jag kan slappna av och använda alla minutrar till saker som jag kommit på själv. Det är sommaren jag har att tacka för det och jag tackar så hjärtligt.
Så som bara jag kan göra
En av tre jobbveckor är avklarade och jag sitter med min brorsa under eken när vi pratar om dagen som gått. Solen står lågt och när molnen skringrar sig träffas vi båda av ljuva sommarljuset. Mina ben är bara och till och med lite bruna efter veckan, luften är varm och maten smakar gott. Det är då, när vi ätit upp vår mat och han gått in för se försnacket till kvällens match. Det är då jag får lust att fotografera. Fotografera på riktigt, så som jag bara kan göra när känslan faller in. Så med en kamera i högsta hugg och en sol som gått i moln kryper jag i buskar tills både jag och kamera är pollenbeklädda. Bokstavligt talat, det blev alldeles gult om oss. Och det var så roligt. Nu är det sommar vänner!
Snart kan jag fortsätta låtsas
Ordentlig, ansvarsfull och ordningssam - är allt vad jag inte är. Och de som inte tror på det har fel.
Jag är dålig på att uppskatta, men minst tretusen saker att ha koll och tänka på under en dag. Vissa saker mer återkommande än andra. De kommer och går, virvlar ett tag, dimper ned eller smyger sig på. Allt jag behöver tänka på finns runt omkring mig jämt och ständigt. I mitt huvud har jag små fack där var sak har sin plats. Där sorterar jag in det som dyker upp i rätt fack för att minnas och komma ihåg tillsvidare. Hittills låter det bra antar jag? Plötsligt är alla mina saker borta. Jag ligger efter i allt. Missar tider. Sover för länge. Spiller youghurt på min nytvättade tröja. Det är kaos. Allt är kaos och alla mina fack har vräkts ut. De senaste veckorna har jag slarvat bort mina nycklar, fått punka på cykeln, tappat bort beställningspapper och glömt att boka kiropraktortid. För ett annat öra är det lätt jag benämna som att det absolut inte är hela världen. Och ja, jag vet. Det ÄR inte hela världen. Men när tre-fyra-fem saker som inte är hela världen slås samman så ser kaoset i mitt huvud likadant ut som golvet i mitt rum. Och golvet kan en inte ens se. Ni förstår, det är inte alls behändigt.
Med återfunna nycklar, avklarade prov och fyra dagars väntande ledighet börjar jag återfå min förmåga att sortera och strukturera. När saker och ting faller på plats fylls jag av ro i hela sinnet för snart kan jag fortsätta låtsas att jag faktiskt kan hålla koll.
Som mitt trettonåriga-jag
Att flåsa. Att flämta. Att få syra.
Att springa. Jag älskar det. Så mycket.
Idag var jag ute och sprang för första gången på riktigt länge. Efter att ha tillringat en höst och en halv vinter på samma slitsamma rundbanor gav både knän och själ ifrån sig ett glädjerop. Jag sprang min favoritrunda trots att det var så halt att jag nästan lika gärna kunnat åka skridskor.
När jag springer känner jag mig alltid bra, oavsett tillstånd. Även om jag händelsevis inte mår bra så ger varje steg mig en så otroligt stor boost i rätt rikting. Mycket av den överväldigande styrkan grundas i att jag känner att jag hittat min grej, min comfort zone och energikälla. Jag ser och känner framgångar i både kropp och själ ju mer tid jag spenderar med denna ädla konst(lol). Ibland funderar jag och ångrar att jag aldrig började på det där löpargymnasiet. Tänk så bra jag hade varit! Och så kul jag haft! I samma stund tvivlar jag också något oerhört på mig själv. Varför skulle jag ha det som krävs? Så bra kan jag ju inte vara? Nu för tiden springer jag nästan alltid själv, även på träningar. Jag har hamnat i spannet mellan de som sats-satsar och de som motvilligt placeras med medeldisansarna. Det gör att jag tappar referensramar för min egen löpning, rent prestationsmässigt. Dessutom har jag distanserat mig från resultatlistor och distriktmästerskap, så att återgå till där jag en gång var känns svindlande. Rent av läskigt och tvivelaktigt. Snabbt därefter kommer jag underfund med att det ändå inte spelar någon roll.
För jag mår ju så jävla bra.
Som trettonåring tänkte jag precis likadant.
Såhär skrev jag då:
"Häromdagen var jag ute och sprang, jag sprang långt. Jag skriver ganska ofta att jag är ute och springer, och det är något jag verkligen tycker om! Förutom att det är bra för hälsan osv är det så otroligt härligt för sinnet. Det kanske låter fånigt, men det är faktiskt så. Den sida av löpningen som inte har med prestation att göra är definitivt den allra bästa."
Jag har förändrats på många plan sedan jag skrev raderna ovan, men det hjärta som bultar för löpning är oförändrat. Mitt förhållningssätt till träning och löpning verkligen har hållt i sig. Mest glad blir jag av bra förhoppningar om att det kommer följa mig livet ut. För ett liv utan löpning bådar inte gott. Länge leve löpning! Puss
Åk frittfall och bjud på tuggumin
om du vann ett tusen kronor att spendera på en och samma dag - vad skulle du göra då? tusen kronor. jag skulle köpa vrålläckra kläder från nike. och dricka en två cappucino från fotografiskas servering. sen är pengarna borta :/ jag är självisk med ett behov av att få unna mig lyx, så är det.
hur försöker du peppa upp dig när livet inte riktigt går som du vill? jag skriver många många rader i mitt block. sedan skyfflar jag bestämt undan allt utom mig själv. jag tappar kanske upp ett bad, bränner en sida fysik, lyssnar på en podcast, rotar fram choklad eller gör diverse andra påfund där jag kan vara jag utan andra komponenter. jag hänger extra mycket med min familj för där finns alltid skratt, tröst och kaos att hämta i vimlet av allt som känns snett, fult och vint.
om du skulle skapa en ny tidning, vad skulle den handla om och kretsa kring då? ett intresse eller något som du bara tycker saknas från tidningshyllorna, till exempel. jag vill ha en tidning med överdrivet vackra naturbilder jag kan dregla till. bilder längs lågrälsar och från toppen av höga berg, horisontlösa vyer och snötäckta granar. där emellan finns simpla och korta, men viktiga texter. skrivna av en insändare eller av redaktionen. hursom, skrivna av personer med kloka tankar. och omslaget skulle vara matt och priset skulle hamna på en för saftig siffra för en stundetplånka, såvida en inte vinner tusen kronor att spendera på en dag.
vart bor du om sju år, om du får bestämma? är 25 och har, ska eller håller på att plugga skrivande eller något med formgivning, något helt annat men förmodligen något i samma stil. därför bor jag i en lägenhet, själv och skriver listor längst bak i min moleskin-kalender. ser ut över gågatan eller trädallén. om jag har tur ser jag vattnet om jag lutar mig över fönsterkarmen extra långt. i en större stad bor jag men vet att jag längtar till böljande landskap och öppna ytor. oavsett land.
finns det något ställe du kan vandra omkring på i flera timmar och bara se, titta och vara? som en butik, en vacker plats eller museum till exempel. vore det inte för alla externa rop och intryck hade jag lätt vandrat runt med mig själv som sällskap dagarna i ända, oavsett plats. en konkret plats är landet, just för att där kan jag skilja mig från allt annat.
finns det någonting du tror att alla kan tänka på eller göra för att världen ska bli lite bättre i allmänhet? kramas. använd stärkande adjektiv i massor. håll upp dörrar för varandra. le. bjud på tuggumin. sprid det lilla extra som gör en annan person så glad. och källsortera, glöm inte det.
du som är så himla bra (för det är du faktiskt), vad är de bästa egenskaperna du själv tycker att du har? jag väljer att se och fikusera på möjligheterna istället för problemen i särskila situationer. det är en inställning som alltid varit ristad i sten hos mig. jag vet att den egenskapen är en av mina kärnor till att känna mig säker och trygg och därför också må bra. därför strävar jag så innerligt efter det. och med åren blir jag ju bara bättre på det. även om det händer, ibland för ofta, att jag kommer av mig så får det mig bara att förstå varför jag värderar det så högt.
om du skulle öppna ett ställe där de serverar mat. vad skulle det då vara för ställe (café, restaurang, frukost-, brunch- eller lunchställe) vart skulle det ligga och vad skulle du servera? det skulle nog benämnas café men skulle vara mycket mer. stora lokaler med plats för både små och stora sällskap. en ska bli velig i valet av vilken del en ska sitta i. fotöljerna eller längorna med kuddar? pinnstolarna eller vid barhänget? här serveras kaffe och simpla men goda maträtter för en rimlig peng (rödbetspizza!!). det ska vara öppet sent på kvällarna, hellre än tidiga mornar. här får en sitta hur länge en vill utan att känna behov att att lämna ett bort ledigt eller betala för en påtår kaffe. ett lugnt ställe att gå till, utan att känna sig fånig eller vara 18. yä goals. någon annan får ta hand som finansieringen bara.
vad tycker du alla borde göra minst en gång i livet? jag måste säga resa. gärna på egen hand för jag tror att det är så makalöst viktigt, på så många plan att jag låter bli att skriva om det här och nu. vart resan bär av kvittar för jag tänker att det som betyder något är erfarenheterna som kommer därifrån. annars, åka fritt fall! pga adrenalin. s å värt.
vilken är din bästa inredningsdetalj? plansher. vykort. teckningar. biljetter! utrivna tidningssidor eller daterade fotografier bär ofta med sig ett minne och känns därför fina, oavsett utseende. upp med dessa på väggen! komponera och exprimentera med färger, mönster och former med alla dina väggar till förfogande. resultatet blir personligt, ombonat och unikt. + fett kul att fixa. det bli ett rum i ständig förändring.
puss
Ljud som inte hörs
På marken ligger jag och hela jordklotet spinner i en rasande fart. Stjärnorna blixtrar och dimman breder ut sig mer för varje stjärna som faller. Ben utan stadga och bakgrundsljud som inte hörs. Konturer suddas ut i fartens ära, jag är på alla ställen utom just där jag faktiskt är. På marken ligger jag och jordklotet spinner i en rasande fart.
Andas in genom näsan och ut genom munnen, säger en röst från andra sidan jorden.
Med ett psyke av stål och utan argumentationsmöjligheter startar jag intervall efter intervall. Jag springer starkt och jämt, jag håller ju måttet. Min tränare peppar mig men det är när han hör mina ord innan sista intervallen som han säger att nu bryter vi. Vi bryter. Han bryter mitt pass. Jag bryter mitt pass. Att jag bröt mitt idag pass måste jag klargöra för mig själv. Min kropp och dess preferenser känner jag till mycket väl och just därför bryter jag sällan ett pass. En dånande syra cirkulerade i min kropp och denna gång var det något annat än denna älskvärda mjölksyra. Jag upplever ett brutet pass som en skam och att inte kunna svara ordentligt på tilltal i en halvtimme är minst sagt förudmjukande. Poängen med att träna förloras i den meningen. Jag är på plats för att agera starkt, både fysiskt och mentalt, det är ju min grej. Min förmåga att känna av och lyssna på min kropp värderar jag högt och är mycket tacksam för. År av träning och ett genuint intresse för just kroppen har fått mig att förstå att kroppen är en makalös manik och att den ofta vet bäst. Min puls krävde en halvtimme för att återgå till sin normala rytm idag och det berättar hur klok både min och vår kropp är. Och också hur klok jag var som tog in och valde att lyssna efter dessa signaler, vad som hade hänt annars vore ett skräcksenario. Så tack kära kropp och psyke för att ni har en makalöst bra kommunikation ändå. Puss
Klappa takten till mina andetag
De dansar till vindens vinande och klappar takten till mina andetag. Tätt intill varandra virvlar de i en rasande fart och på avstånd uppenbarar deras existens sig som ett gnistande himlavalv. De freestylear, är upprymda och bär på en energi bortom det mätbara. Det är livfullt och njutbart. Jag skrattar och låter mig dras med i vimlet av glitter av glädjefyllt sorl. Vi har fest i gatulyktans sken, snöflingorna och jag. Efter vad jag tror är en evighet börjar jag dansar hemmåt i feststämningens ro och jag känner mig varm i kroppen, trots att det är den 23 januari. För mig är livet en fest på trottoaren i gatuhörnet. För vi har fest, snöflingorna och jag. För det är då livet är som bäst. Puss
En lampknapp bort
Är så trött. Säger det för ofta. Känner det för ofta.
På de flesta vis är det pest och pina för hallå, vill ju göra saker med mitt liv?! Att klaga och sova är slöseri med tid säger jag. Fast jag upplever också stunder då jag totalt glömmer bort vad trötthet är. Det försvinner från världskartan utan förvarning och jag gör en massa massa saker och känner mig effekiv och ja levande kanske. Andra gånger förälskar jag min tunga ögonlock och långsamma tankar. Stunder då jag kan sitta ner utan att känna att jag behöver göra något utom att just känna den, tröttheten alltså. Strax ska jag sträcka mig efter lampknappen efter en lång fredag som stundvis fått mig att glömma bort trötthetet och istället fått mig att le, det har varit en bra dag! I skrivandes stund börjar bokstäverna flyta ihop framför mig och mitt huvud vilar tungt mot den metallbeklädda sänggaveln. Jag känner en trötthet som jag är mycket tacksam för.
Är så trött. Puss och godnatt
Kära du
Kära du, din existens tär på mina krafter och suger ur all min energi. Ditt högmod avskyr jag från djupet av mitt hjärta och dina långvariga spektakel får mig att önska att du aldrig kommit till. När du närmar dig är det enda jag vill att vända ryggen till och ta mig till en plats dit du aldrig kommer nå. Du är inte värd min tid, helst av allt vill jag att du försvinner från mitt liv.
Kära kyla, jag hatar dig.
Ex's & Oh's
För några minuter sedan kom pappa hem. Och jag finner mig själv förvånad över hur fort denna vecka har gått, det var nyss han packade ner sina strukna skjortor i vardagsrummet och oroade sig över leverantörer och måsten. Att veckan gått fort är för mig både på gott och ont. Blev iallafall mycket glad av hans hemkomst då han verkar funnit något slags glädjepiller i någon tysk vrå. In i mitt rum stormade han med ett leende och på eget bevåg kikade han över axeln på bilderna jag bläddrade igenom på Printerest och jag kan inte minnas senaste gången han gjorde det - kom för att verkligen se vad jag sysslar med istället för att tala om att mina kläder funkar bra som trasmattor. Han bad mig också spela upp en ny låt han hört under sin resa. Sedan han studsade ut ur mitt rum har jag lyssnat på den på repeat och ja den är fett ball och jag känner mig glad. Puss
Precis som ogräset
Jag brukade klippa former av papper och skriva texter på tomma ark. Jag brukade dra stora drag med de mjukaste pennorna och klistra upp rader av påhitt på mina väggar. Jag brukade skulptera med vad som råkade komma i min väg och jag brukade prassla med papper tills småtimmarna smög sig på. Framför allt tyckte jag om det jag gjorde.
Med åren har någon eller något stängt in mig och ryckt loss den kreativa ådran som brukade pulsera inom mig. Jag blev instängd i en stor byggnad med 4 våningar, anrika trappsatser och utbredda takmålningar. Byggnaden har en genomsnittstemperatur på max sju grader och den sjunker drastiskt allt eftersom fönstrerna, som brukade vara vackra, byts ut mot tunga träskivor. Slaviskt följer jag ett pressat schema och ser till att visa upp mitt ansikte i rätt sal, vid rätt tidpunkt för att inte få en rapport om mitt olaga beteende hemskickat. Under vandringarna från sal till sal släpar jag fötterna efter mig och jag biter mig i läppen för att inte gå under. Från de ruggiga och underbelysa korridorerna som än har fönster kvar kan jag se ut över stan med en tom blick, hur årstid efter årstid flyger förbi där utanför. Även om jag upplever att tiden står still innanför dessa väggar så blir jag äldre för varje dag som går. Det ger mig ångest för att jag vet inte vem jag är, särskilt inte med glappet i kroppen som ådran lämnat efter sig. På Södra bär vi svarta kläder för att sörja den avlidna kreativiteten och vi dricker kaffe för att dölja blodsmaken i våra munnar. När ett glapp i schemat uppstår kan jag sitta i byggnadens nedersta våning i en sunkig soffa av skabb och smulor. När lusten faller mig in, som idag, är jag rebellisk och öppnar mina favoritflikar på datorn. Det är sådana som inte får nämnas vid namn för där kan det finnas spår av skapande och glädje. Jag läser texter om vad som händer utanför tegelbeklädda väggar och om det som kallas livet. Mitt bland bilderna och texterna stannar jag upp och känner efter. Kanske är det så att en del av ådran finns kvar. Precis som när jag rensar ogräs så har de slarvat och låtit roten sitta kvar. Det dem glömt bort är att om roten lämnas kvar så lyser ogräset lika klart som förr. Resten av dagen fylls mitt annars tomma huvud med planer, poser och ljussättningar. Ord, meningar och färger. Är det kreativitet jag vittnar om?
Ett ställe att komma ihåg
Blickar ut över ett upplyst Stockholm. Ser en fågel flyga lågt, kanske är det en svala som talar om att det är på väg att bli sämre väder. Trots många minusgrader flyter färjan så lätt över det mörka och vibrerande vattnet. Bortom vad ögat kan nå finns bryggpromenader, vackra stigar och hus med stora fönster. Riktas uppmärksamheten åt ett annat håll hörs Bowies stämma på låg volym och det är omöjligt att låta bli att tänka på att den rösten aldrig mer kommer lämna en ny ton efter sig. Vid mörka, träfärgade bord sitter ett flertal mindre sällskap utspridda för att ta en öl eller ett glas skumpa, och minglar med gamla, eller nya vänner. Somliga sitter i lågmälda men engagerade diskussioner som skulle kunna handla om en affär eller en viktig leverantör medan andra är här av samma anledning som jag - dricka kaffe och skriva på min macbook. Jag sitter vid bordlängan intill lokalens största fönster och tillsammans utgör vi ett sorl som är lika mjukt som halsduken jag har virad runt min kropp. Att sitta här och skriva är min paus från pluggandet jag kom hit för. Även om jag är oerhört skoltrött redan andra dagen på terminen så känner jag mig inspirerad här, på Fotografiskas högsta våning. Jag har pluggat utan att stressen har kommit krälandes emot mig och det har varit så effektivt! Och givande! Det här är ett ställe som definitivt ska skrivas ned i min kom-ihåg bok, för fler eftermiddagar som dessa vill jag uppleva i år. Känner mig oerhört pretto i sammanhanget men vad gör det om jag faktiskt får ut något av det? Snart ska jag stänga igen min dator, gå igenom utsällningshallen en gång till och sedan vandra längs med kajen, mot tunnelbanan som ska ta mig hem igen. Puss
You were all mine
Jag älskar när solens varmaste strålar skapar en ljusstrimma i halltrappan och jag samtidigt kan störa min systers selfie-session. Iförd i den snyggaste färgen och flätor som jag inte förstår hur hon har gjort ser hon stentuff ut. Även fast hon är min mesiga, slöa och döfåniga lillasyster.
Puss
Slöhetens pussel
På golvet ligger tidningar utspridda. Tavlan på väggen hänger fortfarande snett 4 månader senare. Skrivbordet är överbelamrat med travar av papper, kläder och en och annan kopp med kallt te. På golvet ligger också kläder i ett homogent lager och det är lätt att störa sig så innerligt på pallarna som aldrig gjort någon nytta. Jag ligger i sängen med täcket upp över öronen och blundar. Blundar för oredan och oharmonin. Blundar för att jag är usel på att hålla reda efter mig och för att jag haft årtusendets slappardag.
Sedan är det som att de timmar som har passerat i total slöhet lägger sig till rätta i mitt inre, som ett pussel ungefär. När pusslet är löst lyser en grön lampa och *poff* så kommer ett nytt pussel fram på nästa level som tas itu med ett stort engagemang. Plötsligt ligger alla tidningar på sin plats. De stripiga gardinerna är borta. Varje tavla har lyfts upp från golvet och fått en egen plats på väggen. En matta sträcker sig ut över golvet och smälter in med kläderna som ligger vikta i hyllan. Jag sitter rakryggad på samma plats där jag på samma plats legat ihopkuren ett fåtal timmar tidigare och känner, tittar och tar in. Känner mig omgiven av ett lugn som jag vill bevara inom mig. Just nu, i denna tid av livet, är det viktigt för mig att hitta stunder, platser och tankar som ger mig ro - tillskillnad från allt som annars cirkulerar i, runt och omkring mig. Därför känner jag mig så nöjd över att mitt rum blivit just en sådan plats. Även om det kanske bara är för en kväll.
Nu ska jag snart släcka lampan, somna och vakna till ett rum i harmoni. Sov gott
Tro och tvivel
Idag är en bra dag, men det finns också dagar som är raka motsatsen. Dagar då trycket över bröstet är extra stort och dagar då jag inte förstår innebörden av människans existens på jorden. Det är för dagar som dem jag väljer att citera ett inlägg som jag hittade i utkastet, skrivet i mitten av oktober.
"Mitt fokus på tidsagens mattelektion gick åt att hålla tillbaka de brännande tårarna. Jag ville helst inte prata med någon på hela dagen för då hade min röst brustit och mina tårar runnit. Samtidigt vill jag skrika, slåss och ta sönder saker. Jag vet ingenting. Det enda jag vet är att snart orkar jag inte mer. Vad skulle hända om jag stannade kvar i min säng på morgonen? Fullkomligt struntade i allt som har med livet att göra. Det finns för mycket i min kropp just nu och det som är mest frustrerande är att jag inte kan beskriva ett dyft av det jag känner. Allt jag vet är att det känns fel. Det fina i denna groteska kråksång är att jag inte är ensam. Jag, Tove och Johanna stod mitt på skolgården den eftermiddagen. Vi stod i regnet som tycktes vara det enda som faktiskt speglade vår sinnesstämning. Frustrationen över att träden är så fina, pojkvänner och vackra byggnader var total. För inom oss, inom mig i alla fall, kändes allt tvärtemot. Vi lever på den fulaste plasten som finns, tyckte jag. Vi sa att om det här vore en film så är det nu vi sticker, hoppar på ett tåg till typ Berlin, och börjar om på nytt. Istället finner jag mig i ett grådassigt Sverige med vetskapen om att jag aldrig kommer att kasta in handduken. Mitt bland all skit minns jag att vi brister ut i skratt. Kanske skrattar vi för att känslorna väller över och för att gråten sitter så långt inne. Eller så skrattar vi åt hur jävla vrickat livet är."
Att slå sig blå och springa ikapp sig själv
Idag har jag slagit mina knän och ena axeln blå. Mina fötter utgör en bultande smärta liksom svanskotan gör. Det är som att en ångvält kört över mig och inte brytt sig om att plocka upp resterna efter sig. Jag börjar sakta röra mig uppåt, kota för kota. Ett eko av kotor som lägger sig tillrätta är vad jag lämnar efter mig i den tunga luften. Mörbultad är det bästa ordet för att beskriva mitt tillstånd kommer jag fram till när jag tillslut står på mina egna ben. Och nöjd, jävligt nöjd. Jag trivs i mig själv även fast smärtan trycker på varenda tillgänglig kroppsdel.
Är så upp över öronen nöjd över att få befinna mig i en fjällsby och omge mig av fake-snö och makalösa vyer. Jag får chansen att ta ikapp all den tid jag har förlorat med mig själv på senaste tiden. Det är som att jag springer ikapp hon som har tagit i alldeles för mycket och kämpat för länge. Ber henne stå still. Andas. Varje dag sluter jag upp bredvid henne för meningen är ju att vi ska hålla samma tempo. Ibland drar jag i henne till och med i armen för att vi verkligen ska få en chans att mötas, att hålla samma tempo. Jag berättar och ju längre tiden går lyssnar hon allt mer på mig. Vi möts när jag vaknar om mornarna eller ska sova om kvällarna, när jag skådar soluppgångar eller slår mig blå efter att ha åkt snowboard en dag. Under dessa dagar är hon jämt och ständigt inom räckhåll och vi är nämre varann än vi varit på flera månader tillbaka. Min förhoppning är att hon snart ska förstå att loppet är menat att springa sida vid sida med den som betyder mest. Med mig.
Å ena sidan skär det i mitt hjärta över att behöva åka hem till Stockholm redan på söndag. För jag mår bra här, verkligen bra. Å andra sidan känner jag mig okej med att komma hem, just för att jag har fått tid med mig själv och att jag ska ta med mig innebörden av det hem igen. Och jag vill komma hem och ta mig tiden till att springa ikapp mina älskade personer som jag har saknat så mycket. Det ser jag verkligen fram emot. Puss mina älskade
Jullovslugnet
lär ju se över detta med att spara bilder för vad hände med denna bild ?!?
En tyngd har nyss släppts från mina axlar. Hälsostjärnan är inlämnad.
Med det åbäket ur vägen kan jag äntligen njuta till fullo av mitt jullov och det faktum att jag är i fjällen. Jag gillar verkligen norra Sverige och att vistas bland berg och dalar, det är väldigt rogivande och precis vad jag behöver efter ett brutalt tufft halvår. Trots att det är jul är jag faktiskt inte överdrivet deppig över att marken är bar, även här i fjällen. Istället är det lite charmigt tycker jag! Igår kunde vi vandra på fjället och vi vittnade den vackraste solnedgången. Alltså det var bland det mäktigaste jag har sett, någonsin. Dagen har spenderats på skidor i de fåtal pistade backarna, tills blåmärkerna tonade fram på mina smalben. Nu sitter jag och skriver i soffan intill vedspisen medan resten av min familj sysslar med andra saker, för sig själva, i olika vrår av stugan. Så mysigt. Snart ska vi börja laga mat och vänta in vår kusin som ska äta middag med oss. Känner mest ett allmänt lugn som fyller min kropp och det är jag så glad över. Mest av allt hoppas jag att ni känner samma sak, det här med lugn. För det är ni värda. Puss
Min mormor
Bilden är från sommarens resa till Tallinn, som är ett väldigt bra minne!
Hon älskar spänningen med triss-lotter.
Hon kan skicka och ta emot mail på sin iPad.
Hon dansar Zumba en gång i veckan.
Hon är den mest sällskapssjuka person jag känner.
Hon vill alltid göra rätt för sig.
Hon dansar gärna men vill aldrig bjuda upp.
Hon frågar alltid hur det går för mig i skolan.
Hon säger att hon ska gå innan hon klivit över tröskeln.
Hon är den största pratkvarn jag vet.
Hon berömmer mig ofta.
Hon har alltid tvn i köket på.
Hon har besökt flera av mina drömresmål.
Hon promenerar längs vattnet varje dag.
Hon kan svara i sin mobil, ibland.
Hon har alltid kakor i frysen.
Hon ältar alltid saker för länge.
Hon har ständigt nära till skratt.
Hon kan stanna uppe en hel natt för att hon läser en bra bok.
Hon blir varm i själen av att se hur jag tar hand om mina småsyskon.
Hon älskar när Helen Sjöholms röst fyller rummet.
Hon har sytt upp alla mina långklänningar på senare år och varje klänning jag hade på mig som barn har hon sytt.
Hon framkallar kort från sin digitalkamera.
Hon lagar de bästa pannbiffarna och kokar de godaste potatisarna.
Hon har sjungit mig till sömns många nätter.
Hon har ibland för mycket fördomar för min smak.
Hon har vunnit över mig på plump för många gånger.
Hon ställer alltid upp dörren på vid gavel när hon vet att vi ska komma.
Hon är en av de personer jag älskar mest.
Idag är en speciell dag, för idag fyller min mormor år.
Idag saknar både hon och jag morfar extra mycket.
Idag är det den 19 december.
Grattis mormor! <3
Self care
Jag är det viktigaste jag vet. Mitt mående är det som alltid borde komma i första hand. För jag är det viktigaste jag vet. Många gånger trycker jag undan allt som har med mig själv att göra, för det är skrämmande på något vis. Ofta fungerar det väldigt bra, men tillslut har jag varit dum nog att trycka undran så mycket att det väller tillbaka. Över mig. Ja det är precis samma princip som mitt skåp i skolan. Min helg var ett kritiskt läge när det kommer till den fronten. Jag jobbade för mycket och tryckte tillbaka så hårt jag kunde. För att bryta ihop en vecka innan jul vore ju slöseri med tid, tyckte jag. Men innan söndagen var slut min break down lika uppenbar som att det inte blir snö till jul.
Dagen idag passerade mest som en dimma framför mina ögon för jag hann nog aldrig riktigt ta mig samman efteråt. Istället för att stanna kvar i skolan och se julspel kände jag att jag behövde komma hem för att finna någon slags ro. Fastän jag kommit hem och krypit ner bredvid min syster hade jag svårt att tillåta mig själv att inte göra någonting. Trots att jag kände närvaro och värme var det något i mig som saknades. Efter ett tag tillät jag mig själv att ta ikapp min påfrestande helg och jag insåg att det är okej att känna. Så jag bakade med min bror och skrattade åt julkalendern med mamma. Jag drack glögg, duschade varmt och bastade, värmde upp min kalla kropp. Jag rakade benen och kramande om mina syskon extra hårt. Nu sitter jag i min nybäddade säng och har lagt undan traven med olästa böcker under sängen och ställt dit ett levande ljus istället. Jag har peppat mig med goda tankar och känner mig redo för att ta mig an årets sista dagar. Att ta hand om sig själv är så viktigt och våga ta sig tiden till det är svårt, men jag ska bannemig göra det oftare. För det gör så himla gott, i både kropp och själ.
4 dagar kvar till jullov. 4 dagar f ö r mycket, för kropp och själ, skrev jag för några timmar sedan. Nu känns det istället mer uthärdligt. För jag är bra, så länge jag kommer ihåg att ta hand om mig själv klarar jag så mycket.
Puss och godnatt
A head full of dreams?
Just nu spelar jag Coldplays album som jag har längtat så mycket efter. A head full of dreams heter det, min favorit hittills är nog den singel som jag hört tidigare. Everglow! Tillskillnad från albumnamnet är mitt huvud tömt på sunt förnuft och normala tankegångar. Plats för drömmar finns det inte här, inte just nu. Jag sitter nedsjunken i min säng med Coldplays toner omkring mig och känner mig helt slut i både kropp och huvud. Precis som ett skal, för att citera vad vi kom fram till under kvällens träning. Mattenationella tog kål på mig, det var som att det var droppen för vad stress och ork innebär. Helt ärligt vet jag inte hur jag ska orka jobba imorgon när det enda jag är kapabel till är att ligga kvar i sängen och typ kramas. Puss
Den dansanta stressen
Igårkväll greppade musiken tag i mig med oerhört kratfulla tag. Totalt förlorad blev jag. Av filmmusik.
Jag har tre oerhört starka upplevelser av just filmmusik och jag ska dela mmed mig av en utav dem.
Igårkväll när jag skulle somna satte jag på the Hobbit, the Desolation of Smaug, trots att jag aldrig sett filmen. Jag introducerades till en fantasivärld och dess porlande och plingande vaggade effektivt in mig till min egen drömvärld. Framför mig kunde jag se mina tankar ta varandra i hand och virvla runt bland gnistor, glimmer och obeskrivliga vinklar och vrår. Plötsligt slår jag upp ögonen, med en sådan kraft att till och med mamma skulle hört det om hon var hemma. Mitt hjärta bultar, mina ögon rycker och min bröstkorg höjs och sänks i en rasade fart. Jag söker intensivt efter hjälp. Efter någon att hålla om. Efter en klippa i stormen. När jag inser vart jag är och vad jag gör river jag av min hörlurarna och släpper ner huvudet på kudden med en duns. Andas. Jag är hemma. Jag är trygg. Men ack så skräckslagen jag var.
Det drömmiga spåret på albumet hade övergått till kraftfulla trumslag och oroväckande effekter. Kanske är det precis innan Bilbo kastar sig ut till de värsta faror eller bara en mörk natt, ??jag vet inte ens vad som händer filmen, sry. För mig var det ett möte mellan mig och min stress. Det var ett oerhört slående möte. Under min andhämtning tänkte jag på hur stark den är, stressen alltså. För när jag ska sova tillåter jag mig själv att slappna av, och då har den som allra lättast att smita in till mitt undermedvetna. Då ser jag skepnader som river upp och raserar himlen och blåser upp till storm. Dånet från de mörka föremålen som rasar ner från himlen är öronbedövande. Igårkväll dansade stressen in i mig för att omfamna mig och det enda jag ville var att spreta emot, så påtagligt var det. Men där och då insåg också hur jävla stark jag är. Många gånger klarar jag faktiskt av att hålla stressen på minst en armlängds avstånd. Ofta är jag starkast, men inte alltid. För ibland är den starkare.
50
För att listor är en favoritsyssla. 50 frågor, 50 svar.
2. Hur gammal känner du dig? Ibland som 4, ibland som 64. Ibland som 17.
3. Vad har du gjort i dag? Sovit över, försökt plugga fysik, gått på julmarknad.
5. Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför? SOMMAR! Resten är bara anledningar till att det ska bli sommar igen. Övergångsperiodshelveten.
6. Är du besatt av någonting? Ljus på hus. På riktigt. Soldränkta fasader är så jävla fanastiskt.
7. Beskriv platsen du befinner dig på just nu? Mitt rum, min säng. Det är kläder överallt och väldigt stökigt men jag trivs bra här.
8. Nämn tre saker som du har på hjärnan? Låttexter, funderingar och måsten. Vad min hjärna konstant består av.
9. När vaknade du i dag? Vaknade kring halv nio och var hemma till elva.
10. Vilken är din favorithögtid? Julen är mysig men taggar till NYÅR!!
11. Om du fick beskriva en perfekt dag, hur skulle den då vara? Det skulle vara varmt och ljust. Jag skulle umgås med de jag tycker allra mest om och vi skulle cykla, lyssna på musik och skratta tills vi fått magont. Idyll? Dagen skulle iallafall kännas lång och dessutom skulle vi nattbada.
12. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu? Spanien kanske, lagom med värme! Eller landet.
13. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? Mumindalen. Skärrad.
14. Hur vill du tillbringa din pension? I ett stort och ljust hus vill jag bo! Stora fönster är viktigast!! Där vill jag bo med eller ha nära till mina favorit personer. Som pensionär vill jag fortsätta träna och leva loppan med all den tid som verkar finnas.
16. Har du någon gång brutit ett ben? Jag är ett alldeles försiktigt barn för att bryta något.
17. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl? Ost! Och müsli! Vilket inkluderar bröd och fil. Sen glass.
18. Vad är du på för humör just nu? Är trött, på ett behagligt sätt.
19. Vilka världsdelar har du varit i? I Europa och Asien.
20. Snarkar du? Um, tror inte det?
21. Vilka yrken har du provat på? Jag har varit ledare och jobbat på café.
22. Hur går du helst klädd? Svarta jeans, t-shirt och sköna skor dvs gärna Nike Free.
23. Vilket stjärntecken är du född i? Tvilling! Flörtig som bara den ;-))
24. Vilket är ditt favoritgodis? Choklad. Annars allt surt.
25. Vad sa du senast? "Men jag försökte! Kolla i arbetsrummet bara."
26. Vilket var ditt bästa ämne i skolan? Var? Svenska i högstadiet kanske. Nu? Fortfarande svenska tror jag, dock jäävligt tråkigt.
27. Vilken är din favoritaffär? Gillar Coop Medis väldigt mycket. Annars tycker jag om Weekday + diverse andra dyra affärer.
28. Vad har du i dina fickor? SL-kortet finns alltid i min bakficka. Annars har jag förlagt det, vilket händer. Ofta.
29. Vad köpte du senast? Mat! Innan dess, halstabletter.
30. Hur många gånger har du flyttat? Aldrig. Det vore kul att ha bott någon annanstans men å andra sidan känns det fint att hela min barndom är bunden till ett och samma ställe.
31. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med? En båt, en vän, en bok.
32. Är du morgon- eller kvällsmänniska? Kvällsmänniska! Läste en artikel om att kreativa personer är nattugglor och det går jag med på!?
33. Senaste filmen du såg på bio? Wow jag minns inte. Kanske The fault in our stars men det var ju förskräckligt längesedan?? Ska dock se Mocking jay pt.2 snart!! tagg!
34. Har du blivit sydd någon gång? Försiktigt barn var det ja.
35. Vad åt du till frukost? Fil och müsli!
36. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Jag var 7 och gick i ettan. Mest av allt undrade jag om jag skulle leka med Ida eller Mira. Eller det kanske var dags att leka med Julianna? Annars sprang jag alltid först upp till pysselrummet för att få den bästa platsen kring bordet.
37. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig? Min syster gjorde fruktsallad åt mig till frukost, på en tisdag! Vi lyssnade på musik och pratade och jag insåg att jag har en väldigt fin syster. Skrev jag tidigare i veckan.
38. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover? På nattduksbordet. Eller så somnar jag med den i sängen för att jag lyssnar på musik. Eller så dumpar jag den på golvet.
39. Vad var det sista du åt? Våfflor!
40. Är du blyg? Jag är fruktansvärt blyg och har varit det sedan barnsben men jag försöker att ignorera det faktum.
41. Vad heter du i andra namn? Mona och Karin. Från mammas sida båda två.
42. Har du varit med om en bilolycka? Um nej. Men ibland är jag rusikt nära att göra mig själv och andra illa när jag sitter bakom cykelstyret.
43. Vilken är den roligaste träningsformen? Intervaller, både stryke- och löpintervaller.
44. Har du några husdjur? Nej men jag skulle inte tacka nej till en katt.
45. Vill du gifta dig? Någon gång tror jag att jag vill det.
46. Var växte dina föräldrar upp? I utkanten av Stockholm båda två, fast på två helt skilda platser.
47. Har du någon gång ringt polisen? Ja det har jag. Varje gång jag har tappat bort min mobil. Dock inte till 112!!
48. Vad blir du lugn av? Tystnad, träning, musik.
49. Har du, eller har haft, något smeknamn? Olika börjningar av Amanda. Amandur, Amandio etc. Räknas det?
50. Vilka är dina största svagheter? Att jag är rädd för att låta människor komma nära.
November
På tisdag börjar julkalendern var det någon som sa. Och ja, det gör den ju. Det är ju första december.
Jag har knappt reflekterat över det faktum att november snart är slut. Aldrig någonsin har en novembermånad passerat så fort. Mest av allt känns det konstigt, för november är den pissigaste månaden som existerar och i regel ska min kropp skrika efter värme, ljus och glädje. Istället märker jag knappt av att månaden strax är förbi. Antingen har saker och ting varit varit så pass bra att det inte fallit mig in att faktiskt sakna det, men jag tror snarare att det är jag som har varit mörkare än november i sig.
Bland otaliga sidor i matteboken, sömnlösa nätter och på villovägar i mina tankebanor har jag nog känt mig hopplös och förvirrad. Perspektiven är tappade, berättade Den svenska björnstammen för mig i den vevan. Jag har nog inte riktigt känt igen mig själv i november och det kanske är just därför tiden har flugit fram så otroligt fort.
Snart är det iallafall jul(!!) vilket innebär massor av ljus och mysfaktorer, omvartannat. Idag drack jag glögg både en och två gånger, dessutom har jag satt upp min adventsstjärna i fönstret. Känns både mysigt och hoppfullt! Puss
Ta med dig känslan
Jag älskar att träna och att vara fysiskt aktiv. Självklart finns det också stunder när jag avskyr allt som har med träning att göra. Passet jag körde i onsdags var förskräckligt och endast jobbigt. Jag kände mig svag, yr och tänkte att medeldistans är inget för mig. Därför var jag säker på att jag skulle gå över till sprint för att slippa förnedringen på rundbanorna. Ändå stannade jag kvar med medeldistansarna. >> BÄSTA VALET!
Känslan av att genomföra ett pass med stolhet är överträffande!! För passet gick så jävla bra.
Jag kände mig stark. Jag kände mig snygg. Jag kände mig kort sagt bäst. Min löpstil fick jag till från start och höll den uppe genom varenda intervall vilket gjorde att jag kände mig än mer starkare. Såklart var även detta pass tufft, skillnaden är känslan som fyllde mig. Att det flöt på så bra och ja att atomsfären runt om bara var så bra.
Dessutom lyckades jag hålla tiden genom hela passet, utan draghjälp!! Stolt. 2(5x300)
Det är så ruskigt härligt när saker går bra men desto värre när det blir precis tvärtom, men det är oundviktigt. Saker går dåligt ibland och bra ibland. Och så är det med det. Jag är den som dissar det som gått dåligt och istället tar med mig känslan av det som gått bra. Som den sista intervallen där jag äntligen fick med min höft i steget, den intervall som också gick allra snabbast. "Kände du? Känslan! Ta med dig den känslan!" sa min tränare så fort han fångat upp mig efter målgång. Och det tänker jag göra, i alla lägen. För det är så jävla rätt.
Om att jobba
Är jag en avvikelse för den rådande ungdomsarbetslösheten om jag har jobb?
Trots att jag aldrig aktivt sökt ett jobb och att jag ännu inte har ett CV står jag med jobb, i plural.
Inom loppet av 2 dagar har jag varit på 2 jobbinterjuver och fått båda jobben (!!hur sjukt? hur kul? hur stressigt?) Framöver kommer kaffe, industri-diskmaskiner och kassor vara min comfort-zone. Det är alltså caféjobb jag ska handskas med. Ett av jobben är beläget i friidrottshallen och ett nere vid vattnet (så fint) och det känns skönt att det är nära! Jag har snarare blivit tillfrågad om jag vill jobb än att ha sökt jobben själv. På jobb-språk skulle jag säga att jag blivit rekommenderad, vilket jag tycker känns väldigt bra. Allt gick dock väldigt fort och jag undrar vad jag egentligen har tagit för beslut. Det jag ser som allra viktigast nu är att bara ta på mig de pass jag är manad till och att våga säga ifrån när jag faktiskt inte kan (dvs när stressen över typ allt blir total). Efter att ha pratat med båda arbetsgivarna känns det rimligt. De är förstående men verkar också väldigt glada över att jag ska börja jobba med dem! Är taggad och väldigt glad.
En gång fick jag frågan: "hur kommer alla jobb till dig?"
Då hade jag inget svar men det måste handla om utstrålning och det som kallas karisma. I officiella sammanhang är jag väldigt trevlig och tillmötesgående. Jag ler ofta och blir den ansvarsfulla, duktiga och också glada tjejen. Sedan barnsben har jag alltid lett till varje ny människa jag mött och att verka annat än trevlig har aldrig fallit mig in. Att vara social på ett sakligt plan är jag nog bra på och det är ett vinnande koncept när det gäller att visa framfötterna i vissa sammanhang. Att sprida vänlighet och en positiv attityd ser jag inte som ett problem, för det enda som kan hända är att du får ett jobb - eller två. Jag skriver inte för att skryta och skylta med mina jobb utan för att själv få förståelse men också för att förklara hur mycket generella attityder kan komma att påverka så mycket som jobb.
Art Director?
När jag satt på tunnelbanan hem idag snappade jag upp ordet Art Director på en plansch. Och åh!! Är i extas efter att ha fortsatt tänka på det. Kreativa processer, marknadsföring, tidningar, projektgrupper, grafisk formgivning, kommunikation. Listan för ord synonymt med Art Director kan göras lång och jag skulle göra mycket för att sätta tänderna i allt vad det innebär. Förstår ni hur KUL det vore!??
Frågan om vad jag gör på natur är nu mer relevant än någonsin. För, vad fan gör jag på natur?? Jag känner att jag klarar av allt vad det kräver men så fort jag tänker på hur otroligt mycket annat häftigt det finns att sysselsätta sig med så kryper det under skinnet på mig. Jag vill arbeta visuellt och med människor! Sen vet jag inte om just Art Director är det jag verkligen är ämnad för men kontentan är att jag vill skapa och ge utlopp för de idéer jag har istället för att komprimera det jag vill och kan till formler och matematiska bevis på rutade papper. Samtidigt är det vad som har fått upp mina ögon för vad jag vill och längtar efter.
